Järn har framställts i trakterna sedan järnåldern. Här finns gott om malm; främst i alla sjöar och myrar. Sjömalmen utvinns ur sjöbottnar. Under vintern går man ut på isen med kastrakor eller skrapor -
gör hål i isen - och skrapar helt enkelt av sjöns botten. Malmen hissas sedan upp med en sålling.

Som energikälla är vattnet oumbärligt. Mellan Hult, Edshult och Ingatorps socknar intar Brusa Ström en ca trettio meters fallhöjd. Den rörelseenergi som vattnet utvecklar när den färdas från en högre punkt till en lägre är idealisk för att utnyttjas av vattenhjul. När elektriciteten gör sitt intåg som energikälla 1886 byts de gamla vattenhjulen ut mot turbiner.

De småländska skogarna nyttjas för framställning av träkol, som används för att smälta malmen. Det krävs mycket skog för att ett järnbruk ska hålla driften uppe. Bönderna i trakten ska sätta upp kolmilor och förse bruket med kol. I de tidiga källorna beklagar sig brukspatronerna över böndernas ovilja med att fullfölja uppgiften.

Kolmila

För att uppföra en kolmila reses stora mängder ved på högkant. Alltsammans täcks med granris, mossa, jord och kolstybb. Därefter tänds milan och det släpps endast in så mycket luft att elden bara pyr. Det krävs stor yrkesskicklighet för att hålla en kolmila igång. Milan får inte slockna, ej heller får den brinna upp. En kolmila brinner i ca 14 dagar innan kolet är klart.

Den första tiden

När Bruzaholms Bruk börjar sin brokiga historia 1660 är Sverige en stormakt och behovet av järn är stort. Gevär ska tillverkas och kanoner ska gjutas. Under det Andra danska kriget (1658 – 60) marscherar en svensk här in i Norge och belägrar Fredrikshalds fästning. Detta år dör Karl X och makten övertas av en förmyndarregering. Hans son, den blivande Karl XI, är då bara fyra år.

”at under 6 Åhrs frihet uppbygga en Rännewerks Hammare i Brusa Å”

Så står det i privilegiebrevet som Nils Pädhersson får från bergskollegiet år 1660. Detta betyder att han får tillstånd att bygga ett ränneverk för att framställa järn, och att under de sex första åren åtnjuta skattefrihet. Han döper det lilla järnbruket till Brusa.

Masugn och översvämning

Nils Pädherssons tid som brukspatron blir kortvarig. Efter två år säljer han det lilla bruket till Werner Teschemacher. Den nya ägaren river det redan nu hopplöst omoderna ränneverket och uppför en modern masugn istället. Han bygger även en stångjärnshammare och en kniphammare. Efter några goda år inträffar 1688 den första olyckan av flera i det strävsamma brukets historia. Ett idogt regnande gör att dammarna brister och bruket förstörs. I mer än 30 år ligger bruket öde.

Efter krig, missväxt och pest väcks det slumrande bruket ur sin sömn av Zacharias Kiellman 1722. Samtidigt flyttas dammfästet från Täcka Udde till dess nuvarande plats. (Han bygger upp bruket och 1729 får han privilegium för ett pappersbruk, eller papperskvarn som det då kallades. Pappersbruket tillverkar vitt skrivpapper samt grått lumppapper. Verksamheten upphör 1855.)

Denne otursförföljda man drabbas av många missöden. Bruket, som nu kallas Bruzaholm, får utstå eldsvådor, översvämningar och trilskande bönder som inte vill förse det med träkol. När han säljer är förfallet långt gånget och de nya ägarna får börja med att rusta upp Bruzaholms Bruk.

Spiksmide och minskad export

Under 1700-talets andra hälft är det goda tider för Bruzaholms bruk. I de nya ägarna, Isaac Mörck Pettersson och Claes Hindric Stedt samt platschefen Johan Rydbeck, har bruket för första gången en ledning med erfarenhet av järnhantering. Från att ha varit ett hundraårigt misslyckande går bruket nu med vinst. Denna guldålder består fram till 1700-talets slut. Det för bruket så viktiga spiksmidet införs 1797 av brukspatron Johan Falck.

Vid sekelskiftet runt 1800 infaller sämre tider. Puddelprocessen gör att Englands behov av svenskt stångjärn minskar. En annan orsak är napoleonkrigen. I och med den franska statens aggressiva utrikespolitik stängs Europas hamnar för engelska skepp, vilket betyder att exporten av järn till de brittiska öarna i princip upphör.

Gjuteri 

Efter några decennier av misskötsel övertar C M A Sjögreen bruket 1827. Trots sin ringa ålder av 27 år har han stor erfarenhet av järnhantering. Han sätter genast igång med att rusta upp det förfallna bruket och en ny era i Bruzaholms Bruks historia börjar – gjuteriet.

Den 28 april 1830 erhåller Sjögreen tillstånd att få uppföra en stjälpugn som möjliggör gjuteriverksamhet. Redan från början får gjuteriprodukter från Bruzaholms Bruk ett gott rykte då de håller en hög kvalité. Men de goda tiderna får snart ett abrupt slut. Sommaren 1831 inträffar en av de största naturkatastroferna i Jönköpings läns historia. Efter ihållande regn brister dammarna och hela bruket förstörs.

De omfattande skadorna gör att Sjögreen funderar på att lägga ner verksamheten. Efter en tids övervägande sätter man dock igång med att bygga upp det illa åtgångna bruket. 1834 är Bruzaholms bruk åter redo för drift.

1840-talet blir något av en glansperiod för Bruzaholms Bruk. Nu överges det gamla tysksmidet till förmån för det effektivare Franche-comtésmidet. Tackjärn produceras för export och vid gjuteriet tillverkas en mängd olika maskindelar för kvarnar, hammarsmedjor och sågverk. 1853 överlåter Sjögreen bruket till sonen C W Sjögreen, som tillsammans med Theodor Isac Suber driver bruket vidare. 1857 lämnar Sjögreen bruket medan Suber driver det vidare. Året efter låter han uppföra det första fristående gjuteriet med kupolugn. Samtidigt byggs den gamla brukskvarnen om till mekanisk verkstad.

Smidets tillbakagång

Under 1860-talet sker stora förändringar. När införandet av Lancashiresmidet och valsverk slår igenom lurar den storskaliga industrialismen runt hörnet. De gamla järnbruken ersätts av stora järnverk. 1866 är Suber i ekonomisk knipa och tvingas låna den enorma summan av 50.000 riksdaler av sin tidigare kompanjon Sjögreen. Tiden har dock sprungit ifrån Bruzaholms Bruk. 1871 sker den sista blåsningen i masugnen och strax efter säljs bruket till ett engelskdominerat företag, som omgående lägger ner masugnen och stångjärnsmedjan.

Den nya tiden

Istället för brukspatroner ska företag och aktiebolag dominera den svenska järnindustrin. I Bruzaholm bildas Bruzaholms Fabriks Aktiebolag och den första VD:n blir Engelsmannen H A Milne. Verksamheten består nu av gjuteri, verkstad och en spiksmedja, och 1873 uppförs en av Sveriges första cellulosafariker.

Den spirande optimismen får återigen ett snabbt slut. Sjömalmen, som givit liv åt bruket i över 200 år, gör trämassan oduglig då järnhalten i vattnet är för högt. Sommaren 1874 är konkursen oundviklig. Ironiskt nog blir Nässjö-Oskarshamns järnväg klar bara någon månad senare. Företagsledningen hade räknat med att dra stor nytta av den nya järnvägen som nu dras intill fabriksområdet.

I Bruzaholm har brukspatronerna ännu inte spelat ut sin roll. Efter en tids förvirring tillträder 1877 brukets förre förvaltare Fredrik August Ljungbeck som patron. Trots svag konjunktur för järnindustrin under 1870- och 80-talen är produktionen relativt jämn.

”Pump-Olle”

1888 säljer Ljungbeck bruket och den nya ägaren styckar upp egendomen och säljer vidare. Större delen av skogen köps av Domänverket. Själva bruket köps av Johan Olof Lundberg, den sista brukspatronen. Han kom till Bruzaholms bruk redan 1883, då som arrendator. Lundberg är en tekniker av modernt snitt och med en god uppfinnaranda. Han har även en stor praktisk och teoretisk erfarenhet av järnindustri.

Under Lundbergs ledning börjar Bruzaholms Bruk med pumptillverkning. 175 olika modeller av pumpar tillverkas, bland dem den berömda ”Väduren”. Lundberg erhåller ett flertal patent. Ett av hans mest kända tar han 1896 då O-ringen, som är en typ av gummipackning, patenteras.

Hela gjuteriets kapacitet krävs för att tillgodose marknaden och 1898 läggs all annan gjuteriverksamhet ner. 1892 bildar J O Lundberg tillsammans med sina söner, Arvid och Elof Lundberg, Bruzaholms Bruk AB. Därmed är brukspatronernas tid över. Vid denna tid är bruket Skandinaviens största tillverkare av pumpar.

Uppgång och nedgång

När gamle herr ”Pump-Olle” Lundberg avlider 1900 tar sönerna över driften. De har ärvt faderns tekniska sinnelag. De utvecklar tillverkningen, bygger ut verkstäderna och bostäderna. Ett nytt gjuteri byggs öster om det gamla 1907. I första världskrigets spår måste bröderna ändå sälja bruket 1917 till Scania-Vabis. Efter bara fyra år tvingas Scania-Vabis in i konkurs.

Från radiatorer till slitgods

Efter ett dystert 1920-tal med olika ägare kommer ännu en gång en driftig person och räddar det anrika bruket. 1931 köper fabrikören C A Alm från Målilla Bruzaholms Bruk och tillverkningen skjuter åter fart. Hans söner Gustav och Holger Alm ansvarar för bruket fram till 1988. Under 1930-talet börjar tillverkningen av radiatorer, värmeledningspannor och spisar. Ekonomin är stabil och krigsåren 1939 – 45 vållar inga större problem. Under 1950-talet börjar Holger Alm tillverkningen av slit- och värmebeständigt gjutgods och 1960 kommer exporten igång.

1965 förstördes delar av radiatorverkstaden i en brand. Som en följd av detta läggs radiatortillverkningen ner 1969. Under 1970-talet sker en nedgång i produktionen. Oljekrisen 1973 – 74 gör att produktionskostnaderna stiger markant då bruket använder oljeeldade ugnar. Nu installeras elektriska smältugnar istället. Även många gamla trotjänare går i pension. Bruket förlitar sig på arbetskraftsinvandring och produktionen återhämtar sig något.

Efter 57 år säljer familjen Alm Bruzaholms Bruk till fastighetsbolaget Konvolutet AB år 1988. Från 1991 ägs bruket av den privatägda industrigruppen Cellwoodgruppen. År 2006 fattas beslut om att investera 50 miljoner kronor under en treårsperiod för att möta den ökade efterfrågan på slit- och värmebeständigt gjutgods. Samtidigt får man tillstånd att öka produktionen från 2 000 till 4 900 ton per år.